Sambany - del 1

Förväntan blandas med nervositet när vi på vår första dag visas runt på sjukhuset. Det är lågt i tak, långa korridorer och om man inte uppmärksammat skeppets lätta gungningar hade man kunnat tro att vi var i någon slags bunker under jord. När vi går in på D ward möts vi av patienterna. Mestadels nyfikna leenden, kanske någon med postoperativt illamående men alla väldigt öppna och välkomnande när de får höra att vi är de nya sjuksköterskorna. Det är flera personer som jag kommer ihåg lite extra; lilla 2-3 åriga Luc med tumör i munnen, pillimariska Hary med den hemska sjukdomen noma vid vänster öga/näsa men framför allt - Sambany.

Ända sen jag jobbade som skötare på rättspsyk har jag alltid försökt att se personen bakom sjukdomen. Att inte ändra sitt synsätt eller bemötande på grund av utseende ju en självklarhet, men det är ändå mycket som väcks när jag först ser Sambany. Absolut mycket medkänsla och sympati, men också sorg och något inom mig som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom och kanske även lite… skam.

 Det går inte att komma i närheten av en förståelse av hur han från att han var 20 år har påverkats av den benigna tumören. 35 år av fysiskt, socialt och existentiellt lidande. Tumören växte och tog allt mer av hans liv, han kunde inte arbeta längre, han slutade be, slutade dansa och tappade hoppet om livet.

“One year ago, I was waiting for the time, ‘When, God, are you going to take me?’ 
I was waiting to die. I could not do anything. Every day, I was just waiting to die.”

Jag träffar honom bara några sekunder medan vi stannar till och hälsar under vår rundvandring men jag hinner lägga märke till något i hans blick där han sitter i sängen med huvudet på sne. Där finns en styrka där, ett hopp. Han har en av de största tumörerna man sett här och man gjorde omfattande undersökningar och övervägningar av möjliga komplikationer innan man bestämde sig för att genomföra operationen. 

“My heart is very, very happy. I’m very happy. I’m just happy. I know without surgery I will die. I know I might die in surgery, but I already feel dead inside from the way I’m treated. I choose to have surgery.”

Vi har lämnat världsvitt olika sammanhang och förutsättningar, efter min ca 1½ dygns långa bill/tåg/flyg/buss-resa och Sambanys ca 3 dygns vandring/bilresa får vi mötas här.

Eftersom Mercy Ships är helt beroende av bidrag är det vanligt att de, efter att försäkrat sig om patientens medgivande, delar hens berättelse. När jag dubbelkollade med Sambany om det var okej att skriva om honom här, började han skriva i luften och översättaren meddelar 

”Write, i am saved, write!”.