Ombord!

Så nu var vi äntligen på skeppet! På Mercy Ships! De första dagarna präglades av ordet ”surreal” och det kändes verkligen overkligt. Men allt eftersom dagarna går börjar rutiner formas även här. Det är en spännande gemenskap att leva i, människor från hur många olika länder som helst (igår såg vi på film –Madagaskar såklart - i vår hytt och då var 7 nationaliteter representerade) som alla är här för samma orsak.

Så vilka patienter möter vi? Unga och gamla, med brännskador som hindrar deras förmåga att röra sig, läpp- och gomspalt, felställda ben, stora godartade tumörer i ansiktet med mera…

På våra avdelningar är det 15-20 patienter och de medicinska uppgifterna blandas med de medmäskliga. Det medmäskliga får mycket tid och plats här, det kan handla om att spela något spel, pyssla, lära sig Malagassy eller arrangera en spontan bowlingtävling på avdelningen. För många av de patienter som kommit har deras tumörer inneburit stor skam. De göms ofta undan, blir övergivna och får inte vara del av samhället. Då blir det så viktigt för oss att se DEM, bortom deras tumörer och yttre defekter.

I skrivande stund har vi precis jobbat våra första självständiga arbetspass, kämpat med att översätta allt från engelska till svenska, förstå det, koppla det till vår omvårdnadskompetens och sedan översätta det till engelska igen, ätit en god middag (de serverar underbar mat här!) och ska snart testa våra kunskaper i salsa tillsammans med vår peruanske tandläkarvän!

Tamatave