En vanlig dag

Det är mycket intryck att ta in, många spännande möten med både patienter och andra volontärer jag gärna vill dela med mig av, men först kommer en vanlig dag som avdelningssjuksköterska på Mercy Ships. Det är förvånansvärt likt Sverige i mycket och ändå som en helt annan värld.

Jag vaknar. Om det är en bra dag klär jag på mig och smyger ut för att hinna med en löptur innan jobbet. Går ner till entrédäck 5, hälsar på min nepalske vän och före detta gurkha-soldat medan jag checkar ut från skeppet, joggar ner för landgången och vidare. En bra sak med Madagaskar är att man inte behöver springa många meter för att bli genomsvett och därmed känna att man gjort ett värdigt träningspass.

Efter tvåminutersduschen tar jag på mina blåa scrubs, inte alls lika sköna som de svenska muff-scrubsen men snäppet bättre än LAH-jeansvästarna. Jag och Klara jobbar nästan alltid samma pass så efter en frukostbuffé i matsalen går vi med gemensamma steg ner till sjukhuset som tar upp ca 2/3 av däck 3, säger några peppande ord och går in på våra avdelningar.

Jag tar ett litet varv på avdelningen, blandar varmt mellan engelska-, franska- och malagasy-hälsningsfraser när jag träffar på ssk-kollegor, översättare/alltiallo, patienter och anhöriga. Varvet går ganska fort för avdelningen består bara av ett rum med en skiljevägg i mitten, 5 patienter till vänster, 10 till höger, i öppningen i mitten har vi sköterske-expeditionen/läkemedelsrummet/rapportsalen som i praktiken bara är ett skrivbord och några skåp.

Efter att avdelningsansvarig-ssk börjat dagen med att spela en låt från spotify som betyder mycket för henne och bett en bön får jag en kort rapport på mina 3-5 patienter. Exempelvis vilken operation de varit med om, var de befinner sig i återhämtandet, vilka förband de har, vilken slags kost de ska få osv. Sedan samlar jag ihop journalpärmarna som hänger vid varje säng, försöker få ett mer samlat grepp om vad det är för patient jag har framför mig, skriver ner att-göra-listor för dagen: läkemedel kl 8, 10, 12, 14, sondmatning kl 9, 12, 15, vitala parametrar (alltifrån var 30 minut till 1 gång per pass) sår-omläggningar, information/undervisning, in- och utskrivningar.

Morgonen går fort, jag duckar för ballonger när jag går runt med läkemedelen, kliver nästan på en anhörigs hand när jag tar blodprov (anhöriga sover på madrasser under patienternas sängar), försöker lära mig frasen ”tsi marari?” för att få reda på om en patient har ont. Framåt lunch går jag upp till matsalen, plockar åt mig av buffématen och äter i caféet som är lite svalare, något mysigare och lugnare.

Efter lunch skriver jag ut en patient till Hope-Center, en slags öppenvårdsklinik Mercy Ships startat upp i stan. Kanske tar jag emot en patient som ska opereras dagen efter, visar runt, hon får duscha med bakteriedödande shampo, jag sätter en PVK och kanske utmanar henne i ett parti jenga.

Klockan 14 kommer kvällspersonalen, vi ber en kort bön tillsammans och rapporterar över. Sedan tar vi som jobbat dag-passet med patienterna upp till däck 7 (4 våningar upp) för att få solljus och lite lek-tid (många barn på avdelningen som behöver leka av sig). Sjukhuset har tyvärr inga fönster och ingen plats att röra sig på. Efter att ha lämnat tillbaka patienterna till sjukhuset byter vi om och återvänder till någon slags vardag på vårt nya hem.

Igår blev det en promenad längs med stranden:

Du kan ana skeppet i fjärran.

Havsbrottning

Ocean 501