Vardagsglimtar

- Tacksamhet över all färsk frukt och saknaden av grovt bröd och svensk fil!

- Flera kvällar nu har en av mina patienter bett mig att be aftonbön med henne. Först ber jag en enkel 
bön på stapplande engelska och sen ber hon en bön på Malagassy. Så enkelt och så fint.

- Familjekänslan som uppstår ibland då människor samlas i "vardagsrummet", kommer och går, sitter och dricker lite te och pratar blandas med saknaden av nära och kära där hemma.

- Glädjen över att stå och se ut över ett tropiskt hällregn med blixtar som lyser upp hela stranden... och kanske springa ut på däcket och dansa en stund i regnet :)


Och till alla läsande sjuksköterskor;

- Här tar man verkligen till vara på resurserna. Alla medicinkoppar som man ger tabletter i desinfekteras och används x flera.

- Patientsekretessen är sisådär då tio patienter delar rum och ronderna och typ allt annat som sägs hörs av alla. Alla patienter hjälps åt på ett annat sätt än hemma och är delaktiga i varandras vård vilket kan vara en stor tillgång.


- En gång om dagen går alla som kan upp och ut på däck 7 for att få frisk luft, solljus, spela spel och leka om man vill det. Tänk om vi skulle göra det till en rutin för alla som orkar, att gå ut på balkongen tillsammans – patienter och personal for att bara umgås en stund?!

Vårt egna lilla krypin!

Langtar till 04:15

Vi jobbar natt. 

Patienterna sover och mar bra. 

Klara har ritat blommor och last fantasy.

David har vunnit 4-i-rad sa manga ganger att oversattarna inte vill spela mer.

Vad ar ditt basta tidsfordrivs-tips?!

del 2

Två dagar senare, på min andra introduktionsdag, kommer Sambany tillbaka till avdelningen. Trots dess 12 timmar (ungefär dubbla beräknade tiden), ca 5 liter blodförlust (ungefär hela sin blodvolym) och väldigt hög risk för komplikationer så gick operationen bra. 7,46 kg tumör avlägsnades och han extuberades post-op dag 1. Sjuksköterskan som hade hand om honom log stort och sa förundrat ”He has my blood in his veins”. På måndagsmötet före operationen annonseradedes ut att det var en stor operation på gång under dagen och att alla med A+ skulle gå ner till labb.

Sambany har blod från 17 volontärer.
8 personer var involverade i operationssalen, hundratals engagerade på skeppet för att göra operationen möjlig och än fler oumbärliga för att volontärerna ska kunna vara på plats.

Nästa dag Sambany han på avdelningen, han är stabil i sina vitala parametrar men påtagligt konfusorisk, när jag ska få rapport från dag-sköterskan upprepar han en mening, ibland till henne, ibland rakt ut.

 ”You are an angel.” 

Dagar efter operationen fortsatte han att bara titta i spegeln. Jag undrade vad han tänkte/kände; Förundran? Chock?

“I like it. I am happy.”

Det har gått ett par veckor och jag har varit ledig tre dagar i sträck, när jag kommer ner och börjar hälsa på patienterna så fastnar jag lite hos 21 åriga Hery som vill visa upp vilka biceps han fått av att träna med sina 3kilos hantlar. Då sträcker sig Sambany över en annan patients säng för att få skaka min hand. Jag blir varm inombords. Det finns en vördnad i Sambanys ögon. För honom är jag del av något som gett honom livet tillbaka. Hopp, framtidstro, glädje. Jag vet inte om min tacksamhet matchar hans, men nästan.

Och en sak till! Höjdpunkten på vistelsen hittills inträffade i förra kvällspasset! Hery hade varit lite nere under dagen, han har haft sådana dagar lite då och då vilket inte är konstigt då han varit instängd i ett skepp i flera veckor. I varje fall var det så fantastiskt att se glädjen komma tillbaka under kvällen. Vi spelade ett parti Jenga (jag vann) och precis innan överrapportering till nattpersonalen sätter han på en malagasy-låt på mobilen och börjar dansa sittandes i sängen. Gungar och vevar med armarna med tummarna upp. Han kan vara en av de kinkigaste patienterna, men han har också det finaste leendet när han är glad.

Inte nog med det. När 55-åriga Sambany ser att det är disco på gång sätter han sig också upp i sängen och börjar gunga. Jag kan inte låta bli att gå fram till honom, ta hans händer och gunga med. Han skiner upp, slänger av sig täcket, ställer sig upp och visar mig lite madagaskanska danssteg. Jag låter han snurra mig vilket leder till någon slags madagaskansk bugg. Mycket skratt på avdelningen.

Det var Sambanys första dans på tre år.

Mer om Sambany:
¤ Daily mail
http://www.dailymail.co.uk/health/article-2952590/Desperate-grandfather-one-stone-tumour-measured-TWICE-size-head-removed-walking-three-days-seek-help.html
¤ Mirror
http://www.mirror.co.uk/news/world-news/grandfather-tumour-twice-size-head-5174438
¤ Mercyships
http://www.mercyships.ca/sambanys-story/
https://www.facebook.com/MercyShips?fref=ts

Sambany - del 1

Förväntan blandas med nervositet när vi på vår första dag visas runt på sjukhuset. Det är lågt i tak, långa korridorer och om man inte uppmärksammat skeppets lätta gungningar hade man kunnat tro att vi var i någon slags bunker under jord. När vi går in på D ward möts vi av patienterna. Mestadels nyfikna leenden, kanske någon med postoperativt illamående men alla väldigt öppna och välkomnande när de får höra att vi är de nya sjuksköterskorna. Det är flera personer som jag kommer ihåg lite extra; lilla 2-3 åriga Luc med tumör i munnen, pillimariska Hary med den hemska sjukdomen noma vid vänster öga/näsa men framför allt - Sambany.

Ända sen jag jobbade som skötare på rättspsyk har jag alltid försökt att se personen bakom sjukdomen. Att inte ändra sitt synsätt eller bemötande på grund av utseende ju en självklarhet, men det är ändå mycket som väcks när jag först ser Sambany. Absolut mycket medkänsla och sympati, men också sorg och något inom mig som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom och kanske även lite… skam.

 Det går inte att komma i närheten av en förståelse av hur han från att han var 20 år har påverkats av den benigna tumören. 35 år av fysiskt, socialt och existentiellt lidande. Tumören växte och tog allt mer av hans liv, han kunde inte arbeta längre, han slutade be, slutade dansa och tappade hoppet om livet.

“One year ago, I was waiting for the time, ‘When, God, are you going to take me?’ 
I was waiting to die. I could not do anything. Every day, I was just waiting to die.”

Jag träffar honom bara några sekunder medan vi stannar till och hälsar under vår rundvandring men jag hinner lägga märke till något i hans blick där han sitter i sängen med huvudet på sne. Där finns en styrka där, ett hopp. Han har en av de största tumörerna man sett här och man gjorde omfattande undersökningar och övervägningar av möjliga komplikationer innan man bestämde sig för att genomföra operationen. 

“My heart is very, very happy. I’m very happy. I’m just happy. I know without surgery I will die. I know I might die in surgery, but I already feel dead inside from the way I’m treated. I choose to have surgery.”

Vi har lämnat världsvitt olika sammanhang och förutsättningar, efter min ca 1½ dygns långa bill/tåg/flyg/buss-resa och Sambanys ca 3 dygns vandring/bilresa får vi mötas här.

Eftersom Mercy Ships är helt beroende av bidrag är det vanligt att de, efter att försäkrat sig om patientens medgivande, delar hens berättelse. När jag dubbelkollade med Sambany om det var okej att skriva om honom här, började han skriva i luften och översättaren meddelar 

”Write, i am saved, write!”.

En vanlig dag

Det är mycket intryck att ta in, många spännande möten med både patienter och andra volontärer jag gärna vill dela med mig av, men först kommer en vanlig dag som avdelningssjuksköterska på Mercy Ships. Det är förvånansvärt likt Sverige i mycket och ändå som en helt annan värld.

Jag vaknar. Om det är en bra dag klär jag på mig och smyger ut för att hinna med en löptur innan jobbet. Går ner till entrédäck 5, hälsar på min nepalske vän och före detta gurkha-soldat medan jag checkar ut från skeppet, joggar ner för landgången och vidare. En bra sak med Madagaskar är att man inte behöver springa många meter för att bli genomsvett och därmed känna att man gjort ett värdigt träningspass.

Efter tvåminutersduschen tar jag på mina blåa scrubs, inte alls lika sköna som de svenska muff-scrubsen men snäppet bättre än LAH-jeansvästarna. Jag och Klara jobbar nästan alltid samma pass så efter en frukostbuffé i matsalen går vi med gemensamma steg ner till sjukhuset som tar upp ca 2/3 av däck 3, säger några peppande ord och går in på våra avdelningar.

Jag tar ett litet varv på avdelningen, blandar varmt mellan engelska-, franska- och malagasy-hälsningsfraser när jag träffar på ssk-kollegor, översättare/alltiallo, patienter och anhöriga. Varvet går ganska fort för avdelningen består bara av ett rum med en skiljevägg i mitten, 5 patienter till vänster, 10 till höger, i öppningen i mitten har vi sköterske-expeditionen/läkemedelsrummet/rapportsalen som i praktiken bara är ett skrivbord och några skåp.

Efter att avdelningsansvarig-ssk börjat dagen med att spela en låt från spotify som betyder mycket för henne och bett en bön får jag en kort rapport på mina 3-5 patienter. Exempelvis vilken operation de varit med om, var de befinner sig i återhämtandet, vilka förband de har, vilken slags kost de ska få osv. Sedan samlar jag ihop journalpärmarna som hänger vid varje säng, försöker få ett mer samlat grepp om vad det är för patient jag har framför mig, skriver ner att-göra-listor för dagen: läkemedel kl 8, 10, 12, 14, sondmatning kl 9, 12, 15, vitala parametrar (alltifrån var 30 minut till 1 gång per pass) sår-omläggningar, information/undervisning, in- och utskrivningar.

Morgonen går fort, jag duckar för ballonger när jag går runt med läkemedelen, kliver nästan på en anhörigs hand när jag tar blodprov (anhöriga sover på madrasser under patienternas sängar), försöker lära mig frasen ”tsi marari?” för att få reda på om en patient har ont. Framåt lunch går jag upp till matsalen, plockar åt mig av buffématen och äter i caféet som är lite svalare, något mysigare och lugnare.

Efter lunch skriver jag ut en patient till Hope-Center, en slags öppenvårdsklinik Mercy Ships startat upp i stan. Kanske tar jag emot en patient som ska opereras dagen efter, visar runt, hon får duscha med bakteriedödande shampo, jag sätter en PVK och kanske utmanar henne i ett parti jenga.

Klockan 14 kommer kvällspersonalen, vi ber en kort bön tillsammans och rapporterar över. Sedan tar vi som jobbat dag-passet med patienterna upp till däck 7 (4 våningar upp) för att få solljus och lite lek-tid (många barn på avdelningen som behöver leka av sig). Sjukhuset har tyvärr inga fönster och ingen plats att röra sig på. Efter att ha lämnat tillbaka patienterna till sjukhuset byter vi om och återvänder till någon slags vardag på vårt nya hem.

Igår blev det en promenad längs med stranden:

Du kan ana skeppet i fjärran.

Havsbrottning

Ocean 501

Ombord!

Så nu var vi äntligen på skeppet! På Mercy Ships! De första dagarna präglades av ordet ”surreal” och det kändes verkligen overkligt. Men allt eftersom dagarna går börjar rutiner formas även här. Det är en spännande gemenskap att leva i, människor från hur många olika länder som helst (igår såg vi på film –Madagaskar såklart - i vår hytt och då var 7 nationaliteter representerade) som alla är här för samma orsak.

Så vilka patienter möter vi? Unga och gamla, med brännskador som hindrar deras förmåga att röra sig, läpp- och gomspalt, felställda ben, stora godartade tumörer i ansiktet med mera…

På våra avdelningar är det 15-20 patienter och de medicinska uppgifterna blandas med de medmäskliga. Det medmäskliga får mycket tid och plats här, det kan handla om att spela något spel, pyssla, lära sig Malagassy eller arrangera en spontan bowlingtävling på avdelningen. För många av de patienter som kommit har deras tumörer inneburit stor skam. De göms ofta undan, blir övergivna och får inte vara del av samhället. Då blir det så viktigt för oss att se DEM, bortom deras tumörer och yttre defekter.

I skrivande stund har vi precis jobbat våra första självständiga arbetspass, kämpat med att översätta allt från engelska till svenska, förstå det, koppla det till vår omvårdnadskompetens och sedan översätta det till engelska igen, ätit en god middag (de serverar underbar mat här!) och ska snart testa våra kunskaper i salsa tillsammans med vår peruanske tandläkarvän!

Tamatave