Brev från en döende

Du har hört om personer som efter år av sjukdom med fysiskt, psykiskt och socialt lidande hört om Mercy Ships, kanske rest i flera dagar för att ta sig hit och sedan fått en livsförvandlande operation. Storyn som inte berättas lika ofta är de personer med samma sjukdom som fyllda av nytt hopp kommer till skeppet och efter lång väntan i screeningprocessen får beskedet 

”Vi kan inte behandla din sjukdom”.  

Ibland handlar det om att kirurgen som skulle kunna utföra den operationen inte finns på skeppet, ibland är personen för sjuk i övrigt för att klara en operation och i vissa fall är sjukdomen i sig för komplicerad för att behandla. En av dessa personer är Emmanuela. Hon är i tjugoårsåldern och har drabbats av en lymfkörtelcancer som både växer kring hennes luftstrupe och trycker på hennes hjärta. Tumören är inoperabel.

Många tankar och känslor väcks. Orättvisan över att hon föds i Madagaskar och inte Motala där hon med största sannolikhet hade fått behandling i tid och levt ett långt liv. Frustrationen att trots att vi har en så pass stor organisation med så mycket kompetens ändå inte kan behandla henne. Maktlösheten inför döden.

Anledningen till att vi fått höra om Emmanuela är att Mercy Ships har ett palliativt team (som åker hem till personer i livets slutskede som bor i närheten av skeppet). När temet var hemma hos henne hade hon inte sagt så mycket, så de hade främst pratat med anhöriga, men innan de skulle åka vidare ger hon dem ett brev. Emmanuela säger att de får öppna det i bilen. Vilket Marris, en av sjuksköterskorna, sa var tur för hon hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Eftersom hon inte visste namnen på sjuksköterskorna adresserade hon det prydligt skrivna brevet till Mercy Ships.

Kanske har hon präglats av kulturen i Madagaskar som hedrar de döda i en mycket högre utsträckning, kanske beror det på att hon är del av en varmare kultur som betonar familjen mer än individen eller kanske på grund av hennes trygga tro på att Gud är med henne genom allt. Oavsett visar hon på en inspirerande styrka, kärlek och frid när hon skriver saker som;

"I know what I have, and you know it more than me. I know that it´s very dificult to operate but don´t worry. It´s fault of anyone, it´s like this."

"Never think that you had not help me, the way I know you pray for me it´s very big yet."

"…always give strength and hope for you in whatever you do and wherever you are."

Konsten att angöra en näsa

Får vi presentera Hery. En man med mycket tålamod, barnasinne och kärlek.

Han är en av de patienter som varit på skeppet sedan början av året. Såret i hans ansikte är hans kvarleva från sjukdomen noma - en "köttätande bakterie". What?! 

Anledningen till att vi inte ser det så ofta i Sverige är att vi har rent dricksvatten, näringsrik kost, hyfsad hygien, vaccinationer... och tillgång till sjukvård. Sorgligt nog är det barn som drabbas och sjukdomen har 90% dödlighet inom en månad. På grund av brist av ovanstående faktorer drabbas barn i fattiga länder av sjukdomar som försämrar immunförsvaret och gör att naturliga bakterier i munnen börjar angripa kroppens egen vävnad.

Hery klarade sig men förlorade delar av näsan och vävnad under ögat. Anledningen till att han fick vara på skeppet så länge är att man gör en ny näsa genom en kombination av operationer.

Mark Stradiot har gjort animeringen.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=898893900133498&set=pcb.898895483466673&type=1&theater

I detta mycket speciella mellanläge, där man bygger en ny näsa av hud från pannan (med intakt blodförsörjning), fick Hery vara i tre veckor innan man kunde sätta tillbaka hans "skin-flap". Nu undrar du kanske varför det inte blir ett hål i pannan istället för på näsan, det löser man genom att ta hud från låret! Och hålet på låret?! Det får helt enkelt läka av sig självt. Man kan tycka att det borde finnas något smidigare sätt men vad ska man säga? Kirurger är... kirurger.

Hery var stolt över den såromläggningen (Det står Hery).

Operationerna gick bra och han hanterade sin specialnäsa förvånansvärt lugnt.  Hans största utmaning var nog att orka vara på avdelningen så länge som han  var. Det är en pytteliten bostadsyta. I förra veckan fick han äntligen lämna skeppet och åka till Hope Center för sista återhämtningen. 

Sambany - del 3

I förra veckan fick jag förmånen att skriva ut Sambany. Det var en känsla av overklighet på hela avdelningen. Han som kände sig som en död man, lever och får nu åka hem. 

Det är så roligt att se hur han idag har en helt annan hållning, en helt annan blick, en annan tro jämfört med...

Samma sak med hans barnbarn, som hjälpte honom hit till Tamatave.

Det här är får bli sista inlägget om Sambanys berättelse.
Tänk att det finns 2,42 miljoner andra berättelser av personer som vårdats av Mercy Ships. Galet.

--------------------------------------------------------------------

Jag läser grundaren Don Stephens bok Ships of Mercy och fascineras av två saker.

Dels hur han från att haft en vision om hur bra det vore med ett flytande högkvalitativt sjukhus, år 1978 faktiskt lyckas få erbjudande om att köpa ett fartyg för dess skrotvärde på 1 miljon dollar. Tänk dig att gå till din bank och be om att få det lånet beviljat och tänk sedan att ha det lånet att betala av vid sidan av ditt studielån! 


Det andra jag slås av är än mer märkvärdigt. 150 styrmän, svetsare, rörmockare, ingenjörer och all grundläggande personal man behöver för att driva ett skepp valde att utan ersättning arbeta med att renovera, uppgradera och omvandla skeppet till ett sjukhus (tre fullt utrustade operationssalar, röntgenavdelning, laboratorium mm) med 1500 tons lastkapacitet. Arbetet gick i intervaller beroende på vilka specialister de hade ombord och huruvida de fått några donationer. Dagar blev månader som blev till år och dessa volontärer fortsatte arbeta, de fortsatte att tro på visionen om ett sjukhusskepp trots att de under 4 år inte såg skymten av några patienter. 

Lite som att bygga Noas ark på torra land.

vi och dem

En överenskommelse om resmål, antal personer och pris genomförs.

De trampar, svettas, cyklar.
Vi njuter, glider, skjutsas.
De kör inte kortaste vägen.
Vi är gäster i deras stad.

De sicksackar, cyklar upp bredvid varann, pratar om priset.
Vi är trötta efter att ha varit på utflykt, solat och badat.
De parkerar tillslut puspus-cyklarna och andas ut.
Vi sträcker på oss och andas in.

Vi vill betala det bestämda priset.
De vill ha det femdubbla.
(vilket är ungefär i samma prisklass som en chipspåse).
Vi säger nej.
De insisterar.
Vi blir besvikna, bekymrade och känner oss bedragna.
De blir allvarliga, arga, och nästan aggressiva.

Det här skulle kunna bli en väldigt onödig och tråkig konflikt som avslutning på vår dag. Istället kommer det fram en vakt från hamnporten och säger att vi är från Mercy Ships.

Det ändrar allt.

Man kan känna att det blir en helt annan stämning i luften.
Flera andra puspus-chaufförer runt om kring börjar argumentera och ropa för vår sak.
För bara någon sekund sedan var dem som skjutsat oss skrämmande, nu är de bara skamsna.

Det är inte längre ett vi mot dem. I alla fall inte hårt kämpande madagasker mot bortskämda utländska turister. Istället blir det en tvist mellan vad som gott och rätt mot det som är falskt och fel.

Genom vårt arbete förenas vi med det madagaskiska folket på ett bokstavligt befriande sätt.

Foule Pointe 

Vi och Floriane

ps. uppdatering om Sambany och Hery kommer inom kort!