lördag 21 februari 2015

del 2






Två dagar senare, på min andra introduktionsdag, kommer Sambany tillbaka till avdelningen. Trots dess 12 timmar (ungefär dubbla beräknade tiden), ca 5 liter blodförlust (ungefär hela sin blodvolym) och väldigt hög risk för komplikationer så gick operationen bra. 7,46 kg tumör avlägsnades och han extuberades post-op dag 1. Sjuksköterskan som hade hand om honom log stort och sa förundrat ”He has my blood in his veins”. På måndagsmötet före operationen annonseradedes ut att det var en stor operation på gång under dagen och att alla med A+ skulle gå ner till labb.

Sambany har blod från 17 volontärer.
8 personer var involverade i operationssalen, hundratals engagerade på skeppet för att göra operationen möjlig och än fler oumbärliga för att volontärerna ska kunna vara på plats.

Nästa dag Sambany han på avdelningen, han är stabil i sina vitala parametrar men påtagligt konfusorisk, när jag ska få rapport från dag-sköterskan upprepar han en mening, ibland till henne, ibland rakt ut.
 ”You are an angel.” 




Dagar efter operationen fortsatte han att bara titta i spegeln. Jag undrade vad han tänkte/kände; Förundran? Chock?
“I like it. I am happy.”
Det har gått ett par veckor och jag har varit ledig tre dagar i sträck, när jag kommer ner och börjar hälsa på patienterna så fastnar jag lite hos 21 åriga Hery som vill visa upp vilka biceps han fått av att träna med sina 3kilos hantlar. Då sträcker sig Sambany över en annan patients säng för att få skaka min hand. Jag blir varm inombords. Det finns en vördnad i Sambanys ögon. För honom är jag del av något som gett honom livet tillbaka. Hopp, framtidstro, glädje. Jag vet inte om min tacksamhet matchar hans, men nästan.

Och en sak till! Höjdpunkten på vistelsen hittills inträffade i förra kvällspasset! Hery hade varit lite nere under dagen, han har haft sådana dagar lite då och då vilket inte är konstigt då han varit instängd i ett skepp i flera veckor. I varje fall var det så fantastiskt att se glädjen komma tillbaka under kvällen. Vi spelade ett parti Jenga (jag vann) och precis innan överrapportering till nattpersonalen sätter han på en malagasy-låt på mobilen och börjar dansa sittandes i sängen. Gungar och vevar med armarna med tummarna upp. Han kan vara en av de kinkigaste patienterna, men han har också det finaste leendet när han är glad.
Inte nog med det. När 55-åriga Sambany ser att det är disco på gång sätter han sig också upp i sängen och börjar gunga. Jag kan inte låta bli att gå fram till honom, ta hans händer och gunga med. Han skiner upp, slänger av sig täcket, ställer sig upp och visar mig lite madagaskanska danssteg. Jag låter han snurra mig vilket leder till någon slags madagaskansk bugg. Mycket skratt på avdelningen.













Det var Sambanys första dans på tre år.










Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Unknown27 februari 2015 kl. 13:50

    Orden blir liksom stumma...
    Glädjen dansar.
    Himmelens förmak.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)