Sambany - del 3

I förra veckan fick jag förmånen att skriva ut Sambany. Det var en känsla av overklighet på hela avdelningen. Han som kände sig som en död man, lever och får nu åka hem. 

Det är så roligt att se hur han idag har en helt annan hållning, en helt annan blick, en annan tro jämfört med...

Samma sak med hans barnbarn, som hjälpte honom hit till Tamatave.

Det här är får bli sista inlägget om Sambanys berättelse.
Tänk att det finns 2,42 miljoner andra berättelser av personer som vårdats av Mercy Ships. Galet.

--------------------------------------------------------------------

Jag läser grundaren Don Stephens bok Ships of Mercy och fascineras av två saker.

Dels hur han från att haft en vision om hur bra det vore med ett flytande högkvalitativt sjukhus, år 1978 faktiskt lyckas få erbjudande om att köpa ett fartyg för dess skrotvärde på 1 miljon dollar. Tänk dig att gå till din bank och be om att få det lånet beviljat och tänk sedan att ha det lånet att betala av vid sidan av ditt studielån! 


Det andra jag slås av är än mer märkvärdigt. 150 styrmän, svetsare, rörmockare, ingenjörer och all grundläggande personal man behöver för att driva ett skepp valde att utan ersättning arbeta med att renovera, uppgradera och omvandla skeppet till ett sjukhus (tre fullt utrustade operationssalar, röntgenavdelning, laboratorium mm) med 1500 tons lastkapacitet. Arbetet gick i intervaller beroende på vilka specialister de hade ombord och huruvida de fått några donationer. Dagar blev månader som blev till år och dessa volontärer fortsatte arbeta, de fortsatte att tro på visionen om ett sjukhusskepp trots att de under 4 år inte såg skymten av några patienter. 

Lite som att bygga Noas ark på torra land.