A17

Hon är en vacker kvinna som kom till skeppet för att operera bort sköldkörteln på grund av struma. Operationen gå bra och hon åker hem men kommer efter några dagar tillbaka till skeppet. Då är hennes kalciumnivå i blodet så låg att hennes leder är alldeles ihopkrampade och hon får rullas in med rullstol. Hennes bisköldkörtlar som sitter på sköldkörteln och har som uppgift att producera det livsviktiga kalciumet finns fortfarande kvar i hennes kropp men är tillfälligt förlamade på grund av den kroppsliga stressen efter operationen.

Dagarna går och hon får kalciuminfusioner i blodet. Kirurgen som opererade henne säger att det kan ta upp till sex veckor innan hennes bisköldkörtlar vaknar till liv igen. Hennes man, syster, mamma och hennes barn avlöser varandra på avdelningen så att hon alltid har någon hos sig.

Sex veckor går och hon kräver fortfarande daglig tillförsel av kalcium i blodet. Hon får en blomma av någon – vilket kan betyda att man snart kommer dö enligt kulturen på Madagaskar – samtidigt som man gör att försök att trappa ut kalciumtillförseln i hopp om att det ska stimulera hennes bisköldkörtlar till att börja producera eget kalcium. Nästa morgon vaknar hon med stickningar, domningar och paranoia som är symtom på låga kalciumnivåer i blodet. Hon har ångest, tror att vi vill hålla kvar henne på sjukhuset för att hon har gjort något fel, hon tror att vi vill döda henne, hon tror att hon blir straffad av Gud.

Stämningen på avdelningen är tung. Hon har sängplats A17 och det är som ett mörkt moln ligger över den sängplatsen. Personalen är slitna, känner hopplöshet och maktlöshet och vill inte gå till ett jobb som de egentligen älskar. Kalciumnivåerna är fortfarande oregelbundna när de är som lägst blir hon paranoid och ju längre tiden går desto mer tillbakadragen och apatisk blir hon. Alla är rådlösa och börjar bli riktigt oroliga för hur det ska sluta.

Det kallas till ett möte. Med avdelningens personal, behandlande läkare och själavårdsteamet på sjukhuset som har haft mycket kontakt med henne. En expert utifrån har rådfrågats, en behandlingsplan läggs upp och ytterligare ett möte ska hållas med hennes familj där man ska förklara att hennes paranoia är ett symtom på lågt kalcium. Att det är ett medicinskt problem och att hon inte har blivit galen. Vi känner att vi vill göra något mer, att vi inte klarar det själva och bestämmer att vi ska ses, de som vill, varje kväll och be för henne.

Och så vänder det. Jag minns första gången hon log. Ett trevande lite tveksamt leende men ett riktigt leende. Första gången hon kom över till andra sidan avdelningen och försiktigt bad en patients syster att fixa hennes hår. Första gången hon var med och lekte igen på däck 7 då vi fick vara i samma lag och hejja och skratta tillsammans. Då hon sitter med de andra patienterna och målar vimplar och skrattar över resultatet. Stämningen som legat blytung över avdelningen byts ut mot något fjäderlätt. Kalciumnivåerna börjar stabiliseras och hon behöver inte kalciumtillförsel direkt i blodet längre utan bara tabletter med kalcium i.

Och vi får ha en avskedsfest för henne. Får se hennes tårar av lycka. Jag får träffa henne utanför skeppet när hon kommer för att kontrollera sina kalciumnivåer som fortfarande är höga.

Hon mår bra.