Brev från en döende

Du har hört om personer som efter år av sjukdom med fysiskt, psykiskt och socialt lidande hört om Mercy Ships, kanske rest i flera dagar för att ta sig hit och sedan fått en livsförvandlande operation. Storyn som inte berättas lika ofta är de personer med samma sjukdom som fyllda av nytt hopp kommer till skeppet och efter lång väntan i screeningprocessen får beskedet 

”Vi kan inte behandla din sjukdom”.  

Ibland handlar det om att kirurgen som skulle kunna utföra den operationen inte finns på skeppet, ibland är personen för sjuk i övrigt för att klara en operation och i vissa fall är sjukdomen i sig för komplicerad för att behandla. En av dessa personer är Emmanuela. Hon är i tjugoårsåldern och har drabbats av en lymfkörtelcancer som både växer kring hennes luftstrupe och trycker på hennes hjärta. Tumören är inoperabel.

Många tankar och känslor väcks. Orättvisan över att hon föds i Madagaskar och inte Motala där hon med största sannolikhet hade fått behandling i tid och levt ett långt liv. Frustrationen att trots att vi har en så pass stor organisation med så mycket kompetens ändå inte kan behandla henne. Maktlösheten inför döden.

Anledningen till att vi fått höra om Emmanuela är att Mercy Ships har ett palliativt team (som åker hem till personer i livets slutskede som bor i närheten av skeppet). När temet var hemma hos henne hade hon inte sagt så mycket, så de hade främst pratat med anhöriga, men innan de skulle åka vidare ger hon dem ett brev. Emmanuela säger att de får öppna det i bilen. Vilket Marris, en av sjuksköterskorna, sa var tur för hon hade inte kunnat hålla tillbaka tårarna. Eftersom hon inte visste namnen på sjuksköterskorna adresserade hon det prydligt skrivna brevet till Mercy Ships.

Kanske har hon präglats av kulturen i Madagaskar som hedrar de döda i en mycket högre utsträckning, kanske beror det på att hon är del av en varmare kultur som betonar familjen mer än individen eller kanske på grund av hennes trygga tro på att Gud är med henne genom allt. Oavsett visar hon på en inspirerande styrka, kärlek och frid när hon skriver saker som;

"I know what I have, and you know it more than me. I know that it´s very dificult to operate but don´t worry. It´s fault of anyone, it´s like this."

"Never think that you had not help me, the way I know you pray for me it´s very big yet."

"…always give strength and hope for you in whatever you do and wherever you are."

Konsten att angöra en näsa

Får vi presentera Hery. En man med mycket tålamod, barnasinne och kärlek.

Han är en av de patienter som varit på skeppet sedan början av året. Såret i hans ansikte är hans kvarleva från sjukdomen noma - en "köttätande bakterie". What?! 

Anledningen till att vi inte ser det så ofta i Sverige är att vi har rent dricksvatten, näringsrik kost, hyfsad hygien, vaccinationer... och tillgång till sjukvård. Sorgligt nog är det barn som drabbas och sjukdomen har 90% dödlighet inom en månad. På grund av brist av ovanstående faktorer drabbas barn i fattiga länder av sjukdomar som försämrar immunförsvaret och gör att naturliga bakterier i munnen börjar angripa kroppens egen vävnad.

Hery klarade sig men förlorade delar av näsan och vävnad under ögat. Anledningen till att han fick vara på skeppet så länge är att man gör en ny näsa genom en kombination av operationer.

Mark Stradiot har gjort animeringen.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=898893900133498&set=pcb.898895483466673&type=1&theater

I detta mycket speciella mellanläge, där man bygger en ny näsa av hud från pannan (med intakt blodförsörjning), fick Hery vara i tre veckor innan man kunde sätta tillbaka hans "skin-flap". Nu undrar du kanske varför det inte blir ett hål i pannan istället för på näsan, det löser man genom att ta hud från låret! Och hålet på låret?! Det får helt enkelt läka av sig självt. Man kan tycka att det borde finnas något smidigare sätt men vad ska man säga? Kirurger är... kirurger.

Hery var stolt över den såromläggningen (Det står Hery).

Operationerna gick bra och han hanterade sin specialnäsa förvånansvärt lugnt.  Hans största utmaning var nog att orka vara på avdelningen så länge som han  var. Det är en pytteliten bostadsyta. I förra veckan fick han äntligen lämna skeppet och åka till Hope Center för sista återhämtningen. 

Sambany - del 3

I förra veckan fick jag förmånen att skriva ut Sambany. Det var en känsla av overklighet på hela avdelningen. Han som kände sig som en död man, lever och får nu åka hem. 

Det är så roligt att se hur han idag har en helt annan hållning, en helt annan blick, en annan tro jämfört med...

Samma sak med hans barnbarn, som hjälpte honom hit till Tamatave.

Det här är får bli sista inlägget om Sambanys berättelse.
Tänk att det finns 2,42 miljoner andra berättelser av personer som vårdats av Mercy Ships. Galet.

--------------------------------------------------------------------

Jag läser grundaren Don Stephens bok Ships of Mercy och fascineras av två saker.

Dels hur han från att haft en vision om hur bra det vore med ett flytande högkvalitativt sjukhus, år 1978 faktiskt lyckas få erbjudande om att köpa ett fartyg för dess skrotvärde på 1 miljon dollar. Tänk dig att gå till din bank och be om att få det lånet beviljat och tänk sedan att ha det lånet att betala av vid sidan av ditt studielån! 


Det andra jag slås av är än mer märkvärdigt. 150 styrmän, svetsare, rörmockare, ingenjörer och all grundläggande personal man behöver för att driva ett skepp valde att utan ersättning arbeta med att renovera, uppgradera och omvandla skeppet till ett sjukhus (tre fullt utrustade operationssalar, röntgenavdelning, laboratorium mm) med 1500 tons lastkapacitet. Arbetet gick i intervaller beroende på vilka specialister de hade ombord och huruvida de fått några donationer. Dagar blev månader som blev till år och dessa volontärer fortsatte arbeta, de fortsatte att tro på visionen om ett sjukhusskepp trots att de under 4 år inte såg skymten av några patienter. 

Lite som att bygga Noas ark på torra land.

vi och dem

En överenskommelse om resmål, antal personer och pris genomförs.

De trampar, svettas, cyklar.
Vi njuter, glider, skjutsas.
De kör inte kortaste vägen.
Vi är gäster i deras stad.

De sicksackar, cyklar upp bredvid varann, pratar om priset.
Vi är trötta efter att ha varit på utflykt, solat och badat.
De parkerar tillslut puspus-cyklarna och andas ut.
Vi sträcker på oss och andas in.

Vi vill betala det bestämda priset.
De vill ha det femdubbla.
(vilket är ungefär i samma prisklass som en chipspåse).
Vi säger nej.
De insisterar.
Vi blir besvikna, bekymrade och känner oss bedragna.
De blir allvarliga, arga, och nästan aggressiva.

Det här skulle kunna bli en väldigt onödig och tråkig konflikt som avslutning på vår dag. Istället kommer det fram en vakt från hamnporten och säger att vi är från Mercy Ships.

Det ändrar allt.

Man kan känna att det blir en helt annan stämning i luften.
Flera andra puspus-chaufförer runt om kring börjar argumentera och ropa för vår sak.
För bara någon sekund sedan var dem som skjutsat oss skrämmande, nu är de bara skamsna.

Det är inte längre ett vi mot dem. I alla fall inte hårt kämpande madagasker mot bortskämda utländska turister. Istället blir det en tvist mellan vad som gott och rätt mot det som är falskt och fel.

Genom vårt arbete förenas vi med det madagaskiska folket på ett bokstavligt befriande sätt.

Foule Pointe 

Vi och Floriane

ps. uppdatering om Sambany och Hery kommer inom kort! 

Vardagsglimtar

- Tacksamhet över all färsk frukt och saknaden av grovt bröd och svensk fil!

- Flera kvällar nu har en av mina patienter bett mig att be aftonbön med henne. Först ber jag en enkel 
bön på stapplande engelska och sen ber hon en bön på Malagassy. Så enkelt och så fint.

- Familjekänslan som uppstår ibland då människor samlas i "vardagsrummet", kommer och går, sitter och dricker lite te och pratar blandas med saknaden av nära och kära där hemma.

- Glädjen över att stå och se ut över ett tropiskt hällregn med blixtar som lyser upp hela stranden... och kanske springa ut på däcket och dansa en stund i regnet :)


Och till alla läsande sjuksköterskor;

- Här tar man verkligen till vara på resurserna. Alla medicinkoppar som man ger tabletter i desinfekteras och används x flera.

- Patientsekretessen är sisådär då tio patienter delar rum och ronderna och typ allt annat som sägs hörs av alla. Alla patienter hjälps åt på ett annat sätt än hemma och är delaktiga i varandras vård vilket kan vara en stor tillgång.


- En gång om dagen går alla som kan upp och ut på däck 7 for att få frisk luft, solljus, spela spel och leka om man vill det. Tänk om vi skulle göra det till en rutin för alla som orkar, att gå ut på balkongen tillsammans – patienter och personal for att bara umgås en stund?!

Vårt egna lilla krypin!

Langtar till 04:15

Vi jobbar natt. 

Patienterna sover och mar bra. 

Klara har ritat blommor och last fantasy.

David har vunnit 4-i-rad sa manga ganger att oversattarna inte vill spela mer.

Vad ar ditt basta tidsfordrivs-tips?!

del 2

Två dagar senare, på min andra introduktionsdag, kommer Sambany tillbaka till avdelningen. Trots dess 12 timmar (ungefär dubbla beräknade tiden), ca 5 liter blodförlust (ungefär hela sin blodvolym) och väldigt hög risk för komplikationer så gick operationen bra. 7,46 kg tumör avlägsnades och han extuberades post-op dag 1. Sjuksköterskan som hade hand om honom log stort och sa förundrat ”He has my blood in his veins”. På måndagsmötet före operationen annonseradedes ut att det var en stor operation på gång under dagen och att alla med A+ skulle gå ner till labb.

Sambany har blod från 17 volontärer.
8 personer var involverade i operationssalen, hundratals engagerade på skeppet för att göra operationen möjlig och än fler oumbärliga för att volontärerna ska kunna vara på plats.

Nästa dag Sambany han på avdelningen, han är stabil i sina vitala parametrar men påtagligt konfusorisk, när jag ska få rapport från dag-sköterskan upprepar han en mening, ibland till henne, ibland rakt ut.

 ”You are an angel.” 

Dagar efter operationen fortsatte han att bara titta i spegeln. Jag undrade vad han tänkte/kände; Förundran? Chock?

“I like it. I am happy.”

Det har gått ett par veckor och jag har varit ledig tre dagar i sträck, när jag kommer ner och börjar hälsa på patienterna så fastnar jag lite hos 21 åriga Hery som vill visa upp vilka biceps han fått av att träna med sina 3kilos hantlar. Då sträcker sig Sambany över en annan patients säng för att få skaka min hand. Jag blir varm inombords. Det finns en vördnad i Sambanys ögon. För honom är jag del av något som gett honom livet tillbaka. Hopp, framtidstro, glädje. Jag vet inte om min tacksamhet matchar hans, men nästan.

Och en sak till! Höjdpunkten på vistelsen hittills inträffade i förra kvällspasset! Hery hade varit lite nere under dagen, han har haft sådana dagar lite då och då vilket inte är konstigt då han varit instängd i ett skepp i flera veckor. I varje fall var det så fantastiskt att se glädjen komma tillbaka under kvällen. Vi spelade ett parti Jenga (jag vann) och precis innan överrapportering till nattpersonalen sätter han på en malagasy-låt på mobilen och börjar dansa sittandes i sängen. Gungar och vevar med armarna med tummarna upp. Han kan vara en av de kinkigaste patienterna, men han har också det finaste leendet när han är glad.

Inte nog med det. När 55-åriga Sambany ser att det är disco på gång sätter han sig också upp i sängen och börjar gunga. Jag kan inte låta bli att gå fram till honom, ta hans händer och gunga med. Han skiner upp, slänger av sig täcket, ställer sig upp och visar mig lite madagaskanska danssteg. Jag låter han snurra mig vilket leder till någon slags madagaskansk bugg. Mycket skratt på avdelningen.

Det var Sambanys första dans på tre år.

Mer om Sambany:
¤ Daily mail
http://www.dailymail.co.uk/health/article-2952590/Desperate-grandfather-one-stone-tumour-measured-TWICE-size-head-removed-walking-three-days-seek-help.html
¤ Mirror
http://www.mirror.co.uk/news/world-news/grandfather-tumour-twice-size-head-5174438
¤ Mercyships
http://www.mercyships.ca/sambanys-story/
https://www.facebook.com/MercyShips?fref=ts

Sambany - del 1

Förväntan blandas med nervositet när vi på vår första dag visas runt på sjukhuset. Det är lågt i tak, långa korridorer och om man inte uppmärksammat skeppets lätta gungningar hade man kunnat tro att vi var i någon slags bunker under jord. När vi går in på D ward möts vi av patienterna. Mestadels nyfikna leenden, kanske någon med postoperativt illamående men alla väldigt öppna och välkomnande när de får höra att vi är de nya sjuksköterskorna. Det är flera personer som jag kommer ihåg lite extra; lilla 2-3 åriga Luc med tumör i munnen, pillimariska Hary med den hemska sjukdomen noma vid vänster öga/näsa men framför allt - Sambany.

Ända sen jag jobbade som skötare på rättspsyk har jag alltid försökt att se personen bakom sjukdomen. Att inte ändra sitt synsätt eller bemötande på grund av utseende ju en självklarhet, men det är ändå mycket som väcks när jag först ser Sambany. Absolut mycket medkänsla och sympati, men också sorg och något inom mig som gör att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom och kanske även lite… skam.

 Det går inte att komma i närheten av en förståelse av hur han från att han var 20 år har påverkats av den benigna tumören. 35 år av fysiskt, socialt och existentiellt lidande. Tumören växte och tog allt mer av hans liv, han kunde inte arbeta längre, han slutade be, slutade dansa och tappade hoppet om livet.

“One year ago, I was waiting for the time, ‘When, God, are you going to take me?’ 
I was waiting to die. I could not do anything. Every day, I was just waiting to die.”

Jag träffar honom bara några sekunder medan vi stannar till och hälsar under vår rundvandring men jag hinner lägga märke till något i hans blick där han sitter i sängen med huvudet på sne. Där finns en styrka där, ett hopp. Han har en av de största tumörerna man sett här och man gjorde omfattande undersökningar och övervägningar av möjliga komplikationer innan man bestämde sig för att genomföra operationen. 

“My heart is very, very happy. I’m very happy. I’m just happy. I know without surgery I will die. I know I might die in surgery, but I already feel dead inside from the way I’m treated. I choose to have surgery.”

Vi har lämnat världsvitt olika sammanhang och förutsättningar, efter min ca 1½ dygns långa bill/tåg/flyg/buss-resa och Sambanys ca 3 dygns vandring/bilresa får vi mötas här.

Eftersom Mercy Ships är helt beroende av bidrag är det vanligt att de, efter att försäkrat sig om patientens medgivande, delar hens berättelse. När jag dubbelkollade med Sambany om det var okej att skriva om honom här, började han skriva i luften och översättaren meddelar 

”Write, i am saved, write!”.

En vanlig dag

Det är mycket intryck att ta in, många spännande möten med både patienter och andra volontärer jag gärna vill dela med mig av, men först kommer en vanlig dag som avdelningssjuksköterska på Mercy Ships. Det är förvånansvärt likt Sverige i mycket och ändå som en helt annan värld.

Jag vaknar. Om det är en bra dag klär jag på mig och smyger ut för att hinna med en löptur innan jobbet. Går ner till entrédäck 5, hälsar på min nepalske vän och före detta gurkha-soldat medan jag checkar ut från skeppet, joggar ner för landgången och vidare. En bra sak med Madagaskar är att man inte behöver springa många meter för att bli genomsvett och därmed känna att man gjort ett värdigt träningspass.

Efter tvåminutersduschen tar jag på mina blåa scrubs, inte alls lika sköna som de svenska muff-scrubsen men snäppet bättre än LAH-jeansvästarna. Jag och Klara jobbar nästan alltid samma pass så efter en frukostbuffé i matsalen går vi med gemensamma steg ner till sjukhuset som tar upp ca 2/3 av däck 3, säger några peppande ord och går in på våra avdelningar.

Jag tar ett litet varv på avdelningen, blandar varmt mellan engelska-, franska- och malagasy-hälsningsfraser när jag träffar på ssk-kollegor, översättare/alltiallo, patienter och anhöriga. Varvet går ganska fort för avdelningen består bara av ett rum med en skiljevägg i mitten, 5 patienter till vänster, 10 till höger, i öppningen i mitten har vi sköterske-expeditionen/läkemedelsrummet/rapportsalen som i praktiken bara är ett skrivbord och några skåp.

Efter att avdelningsansvarig-ssk börjat dagen med att spela en låt från spotify som betyder mycket för henne och bett en bön får jag en kort rapport på mina 3-5 patienter. Exempelvis vilken operation de varit med om, var de befinner sig i återhämtandet, vilka förband de har, vilken slags kost de ska få osv. Sedan samlar jag ihop journalpärmarna som hänger vid varje säng, försöker få ett mer samlat grepp om vad det är för patient jag har framför mig, skriver ner att-göra-listor för dagen: läkemedel kl 8, 10, 12, 14, sondmatning kl 9, 12, 15, vitala parametrar (alltifrån var 30 minut till 1 gång per pass) sår-omläggningar, information/undervisning, in- och utskrivningar.

Morgonen går fort, jag duckar för ballonger när jag går runt med läkemedelen, kliver nästan på en anhörigs hand när jag tar blodprov (anhöriga sover på madrasser under patienternas sängar), försöker lära mig frasen ”tsi marari?” för att få reda på om en patient har ont. Framåt lunch går jag upp till matsalen, plockar åt mig av buffématen och äter i caféet som är lite svalare, något mysigare och lugnare.

Efter lunch skriver jag ut en patient till Hope-Center, en slags öppenvårdsklinik Mercy Ships startat upp i stan. Kanske tar jag emot en patient som ska opereras dagen efter, visar runt, hon får duscha med bakteriedödande shampo, jag sätter en PVK och kanske utmanar henne i ett parti jenga.

Klockan 14 kommer kvällspersonalen, vi ber en kort bön tillsammans och rapporterar över. Sedan tar vi som jobbat dag-passet med patienterna upp till däck 7 (4 våningar upp) för att få solljus och lite lek-tid (många barn på avdelningen som behöver leka av sig). Sjukhuset har tyvärr inga fönster och ingen plats att röra sig på. Efter att ha lämnat tillbaka patienterna till sjukhuset byter vi om och återvänder till någon slags vardag på vårt nya hem.

Igår blev det en promenad längs med stranden:

Du kan ana skeppet i fjärran.

Havsbrottning

Ocean 501

Ombord!

Så nu var vi äntligen på skeppet! På Mercy Ships! De första dagarna präglades av ordet ”surreal” och det kändes verkligen overkligt. Men allt eftersom dagarna går börjar rutiner formas även här. Det är en spännande gemenskap att leva i, människor från hur många olika länder som helst (igår såg vi på film –Madagaskar såklart - i vår hytt och då var 7 nationaliteter representerade) som alla är här för samma orsak.

Så vilka patienter möter vi? Unga och gamla, med brännskador som hindrar deras förmåga att röra sig, läpp- och gomspalt, felställda ben, stora godartade tumörer i ansiktet med mera…

På våra avdelningar är det 15-20 patienter och de medicinska uppgifterna blandas med de medmäskliga. Det medmäskliga får mycket tid och plats här, det kan handla om att spela något spel, pyssla, lära sig Malagassy eller arrangera en spontan bowlingtävling på avdelningen. För många av de patienter som kommit har deras tumörer inneburit stor skam. De göms ofta undan, blir övergivna och får inte vara del av samhället. Då blir det så viktigt för oss att se DEM, bortom deras tumörer och yttre defekter.

I skrivande stund har vi precis jobbat våra första självständiga arbetspass, kämpat med att översätta allt från engelska till svenska, förstå det, koppla det till vår omvårdnadskompetens och sedan översätta det till engelska igen, ätit en god middag (de serverar underbar mat här!) och ska snart testa våra kunskaper i salsa tillsammans med vår peruanske tandläkarvän!

Tamatave

Chez Jéanne

Nu är vi framme i Antananarivo! 

Här har vi ett par dagar att landa 

innan vi åker vidare till Tamatawe och skeppet. 

Klara blir inbjuden till vår mauritanska granne som ska starta ett Seafood-importerande-företag och blir bjuden på Sprite. Håll ögonen öppna och kom ihåg att namnet Ocean Club, de kan bli stora.

Adressen

Nu har vi tryckt ihop det mesta av lägenheten i flyttlådor, skrivit ut alla papper (jag njuter av Mercy Ships struktur och organisation), köpt svenskt godis och packat stetoskopet.

Igår kom vi hem till Linköping från Luleå
(ca 1100 km, ca 14 h)
Idag har vi åkt till Växjö
(ca 177 km, ca 2h)
Imorgon – Antananarivo
(ca 8957 km, ca 14 h)

Om du har tid över och vill göra oss övermåttans glada går det bra att skicka brev via Holland:

Klara Ekermo A Ward 

alt. David Ekermo D Ward
Mercy Ships - AFM - VIA CREW MAIL
Strevelsweg 700/317
3083 AS Rotterdam
The Netherlands

(OBS, snälla skicka inget brandfarligt, frätande, giftigt eller något som skulle kunna tolkas som komprimerad gas =)

Kram // David

Ps. Tre snabba – Vad ser du fram emot just nu?!

1. Ta del av gemenskapen på skeppet

2. Börja jobba 

3. Inreda vår hytt

1. Vara framme

2. Madagaskars frukt

3. Utforska båten… och ön.

Förberedelser

Inför en resa som denna är det en del förberedelser som ska hinnas med. Städa ur lägenheten, pausa coop-kort och prenumerationer, inhandla diversiteter och så vidare…

Men vi insåg att vi även ville förbereda oss på ett annat, minst lika viktigt sätt som det ovannämnda. Så vi åkte till Bjärka Säby och till slottet. För en liten egen retreat med tid att reflektera över förväntningar och förhoppningar och försöka förbereda oss för resan som komma skall.

Vi skrev. Pratade. Satt framför brasan. Gick promenader. Drack te. Tittade i lonely planet. Bad tideböner. Och vi blev lite mer förberedda än vi var innan. Typiskt bra grej.

Den längtan/utmaning/känsla jag tar med mig från dessa dagar är att försöka göra tiden på Mercy Ships till en tid av tjänande – för patienterna, kollegorna och organisationen. Och att inte sätta mig själv främst för ett tag.  En liten lagom utmaning ;).

// Klara